Tankar om tid

När jag var väldigt ung, strax innan skolstarten så tecknade jag av moln, i min okunskap trodde jag mig få kunna återse dem igen nästa år, om jag bara skrev ner klockslag och väderstreck. Nästa år skulle jag ta första bästa plats och ännu en gång få beskåda detta mästerverk. Visst säger detta en del om min kunskap i naturlagar men när jag nu i vuxen ålder återigen målar moln och horisonter så får det mig att undra, varför. Livet är inte annorlunda än att möten med människor skapar ordning i fabriken. Idag var jag på en föreläsning om fotografins historia och så där fick jag en förklaring. Den Japanska fotografen Sugimoto fotograferar horisonten i sitt sökande på det absoluta oföränderliga, vad förändrar sig aldrig av tid? vad har alltid funnits där och vad kommer alltid att finnas kvar? Runt omkring oss så snurrar allting så snabbt för mig ibland att jag nu kan inse att någon form av kris har funnits hos mig under några år. Jag har längtat så efter att få känna den där stunder som man hade i sin ungdom av att kunna njuta av enkla ting. Minnen av vänner under stjärnhimlen där vi pratade om livet och njöt av naturens underverk, där och i absolut nuet. Jag är fascinerad över tidens paradoxer. Jag söker helt enkelt tid.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln